Deras lovsånger har bytt arena

Med banjo och mandolin som främsta vapen och en spelglädje som kan förflytta berg är de unga folk-popparna Judah & The Lion på väg att erövra världen. Just nu gör de sin första turné utanför USA.

Svetten rinner på såväl frontmannen Judah Akers som de mest hängivna i publiken. En och en halv timmes energifylld musikglädje har lett fram till det här crescendot, där inte ens de mest stelbenta längst bak i lokalen klarar av att stå still. Banjon driver frenetiskt på rytmen, och de på första raden intar någon slags hillbilly-position med benen brett isär samtidigt som drygt tvåhundra besökare gastar raderna från refrängen i Waters:

You feel the water rising up.
You feel the water rising up.
You feel the water rising up.
Come on, come on down.

Den elektriska stämningen påminner om ett väckelse­möte i någon av Söderns baptistkyrkor och när sista ackordet klingar ut vänder sig en helt okänd kille till mig och utbrister euforiskt:

– F-n vad bra det här var.

Antagligen har han inte reflekterat över att han precis dansat loss till en metafor för bandmedlemmarnas kristna tro.

Judah & The Lion startade för drygt tre år sedan. Judah Akers hade skrivit ett knippe låtar som var i behov av en banjo. Genom en gemensam bekant fick han nys om Nate Zeurcher som tog med sig kompisen och mandolinisten Brian Macdonald.

– Vi träffades och käkade lunch, och det klickade med en gång. Senare på eftermiddagen började vi lira ihop och det kändes helt fantastiskt, säger Nate.

De tre hade alla spelat i olika sammanhang tidigare, inte minst som lovsångsledare i sina respektive kyrkor. Och det var också som ett alternativt lovsångsband de inledde sin karriär. Låtarna som Judah hade skrivit spelades in och släpptes på gruppens första EP First fruits 2012. Sex finstämda lovsånger med tydliga folk- och rootsinfluenser som påminner en hel del om All Sons & Daughters.

–  Vi spelade i många kyrkor under den första tiden, men insåg efter hand att vi inte bara ville spela för kristna. Och när vi började skriva låtar tillsammans, och inkluderade våra personliga erfarenheter i texterna, började vi förändras mot ett förhållningssätt liknande det som Switchfoot och Needtobreathe har. Där medlemmarna är kristna, men man försöker inte slå någon i huvudet med tron. Jag tror att om du lyssnar på vår nya skiva så förstår du att tron fortfarande är en viktig del i våra liv, men det är kanske inte sånger som man skulle lovsjunga till i en kyrka, säger Nate.

Musikaliskt befinner sig Judah & The Lion i det americanalandskap vars stigar har trampats upp av band som Old Crow Medicine Show och Mumford & Sons. Där man kombinerar traditionella instrument som banjo och mandolin med poppiga melodier och ett stompigt dansinfluerat driv. En del kritiker menar, lite elakt, att Judah & The Lion bara är ett sämre Mumford & Sons – ett kristet Mumford & Sons. Och visst finns likheter. Samma positiva energi, samma fina stämsång, banjodrivet, den stabila baskaggen.

Samtidigt gör man det lite för enkelt för sig om man avfärdar dem enbart som kopior. Det finns en anledning till att trion snabbt hittat fram till en allt större publik och ofta beskrivs som ”nästa stora”. Med sina varierade bakgrunder – Judah från Tennessee, Brian från Chicago och Nate från Colorado – tar de med sig lika delar soul och gospel, tidlös pop och rock och blandar upp med sin stora passion för traditionell bluegrass och bergsmusik. Resultatet blir ett band som kämpar för att hitta sin egen stil. Vilket märks extra tydligt live där trion, förstärkta med tre musiker, kastar sig mellan irländska melodier, rap (!), covers av välkända poplåtar och sina egna låtar i ett frenetiskt tempo. Och de gör det med självsäkerheten och spelglädjen som bara en tjugonågontingåring kan göra.

– Vår vision är att vara närvarande där vi är och vara så bra vi kan. Vår senaste skiva Kids these days är väldigt ungdomsinriktad. Den handlar om att vara ung och fri, på ett sätt lite oansvarig, men samtidigt om att ta ansvar för vem vi är och vad vi gör. Vi vill uppmana till en livsstil där man vågar vara modig och ha kul, även om man inte har allt det som världen säger till dig att du ska ha, säger Nate.

Kids these days släpptes förra året och producerades av Dave Cobb, som bland annat kan stoltsera med att ha producerat de hyllade americanalbumen Southeastern (Jason Isbell) och Metamodern sounds in country music (Sturgill Simpson). När Judah & The Lion gick in i studion för att spela in hade de hela femtio låtar med sig. Trots det var det bara ett fåtal av dem som faktiskt kom med på albumet.

– Vi fortsatte att skriva nya låtar när vi var i studion och Dave kunde helt plötsligt skrika ”Där har vi det! In och spela in!”. Det var en intressant upplevelse. Vi hade alla låtar som vi verkligen gillade, men som vi tvingades stryka. Och vi var väl inte jätteglada över det, men samtidigt fick vi ett gäng nya låtar som vi verkligen älskar.

När man ser grabbarna live råder det inga tvivel om att de älskar det de gör. Och som publik är det omöjligt att låta bli att smittas av spelglädjen.

–  För oss är det viktigare att skapa en bra upplevelse än att det blir tekniskt perfekt. Vi kommer aldrig att tillfredsställa alla, men vi gör vårt bästa för att leva bra, leva helt och ha roligt. Samtidigt är vi medvetna om att det till sist inte är oss det handlar om ändå.

Eller som man sjunger i låten Love in me:

And I got this love in me.
But it’s not just mine to keep.
Like treasure that’s buried deep.
I come alive when I set it free.

//Text & foto: Pierre Eriksson//

//FAKTA//